Jag dödade mitt barn!

Jag har läst ut boken. Den var väldigt lärorik, den lärde mej t.ex. att jag ska nog ta mej tid till att få vara ung och inte stressa igenom livet. Inte stressa för att skaffa barn utan ta tid till att få vara själv med pojkvännen först innan man gör något seriöst. Om jag hade sett den här boken tidigare så hade jag nog absolut med all säkerhet räddat mej själv ifrån alla idiotier som jag har gjort. Fy fan vad dum jag har varit i bland coh nonchalant! Usch! Tur att jag vet det så jag slipper att ha den skammen över mej för resten av mitt liv. Det sorgliga med boken var inte att pojken dog utan hur hon blev utsatt i tidningarna. Som en lokaltidning kan jag tänka mej att detta var smaskiga nyheter, men på sättet de vinklade texten. Psykologer har sagt att hon inte var redo för att vittna och inte heller psykiskt frisk för tiden vid skottlosningen och lika förbannat så skrev de att hon var det! jag är glad att hon hade någon som sin psykolog, en sån som honom hade jag också viljat ha. Även fast han inte trodde på hennes idéer och att hon inte skulle klara av pressen ibland så gjorde hon det och alltid stod han bakom henne. Han verkar var den perfekta hjälpen för henne. Det som är nästan lika tragiskt är att Michele och Jeff lever idag åtskilda eftersom de gled isär efter barnets död efter att ha hållit ihop så länge efteråt.

Boken är jättebra och det är en sann historia. Jag råder alla läs den!
Michele Remington och dr. Carl Burak - Jag dödade mitt barn!