ARG!

åhh! jag är så arg att jag kokar! fatta hur jävla jobbigt det är att diskutera och inte få ha några känslor alls. Bara prata och vara helt saklig. Gustav har bestämt att vi ska få hjälp av hans föräldrar och vi ska bo i studentlägenhet med studielån. Vad arg jag kan bli när han säger att det kommer vi ha. Bara så där utan att diskutera med mej. utan att fråga om jag har några idéer. Jag kan förstå att han vill ha hjälp med grejer för han förstår inte hur man ska göra men varför försöker han helatiden dra in mej i det? Jag vill inte veta av hans föräldrar om de ska säga att jag får/inte får göra något. Vissa kommer säkert tycka jag är knäpp och dum i huvudet. Men jag vill inte ha det så här. jag vill inte hela tiden fråga om hjälp. jag vill göra misstag för att bli vuxen. Hans föräldrar är mina hyresvärdar. de behöver inte lägga sig i vad jag tycker eller säga att jag är dum för att tycka något. Varför måste jag bli lidande? varför måste jag stå ut med det här? Varför måste ens jag komma upp på ämnet. Jag vill inte att dem pratar om mej. är det verkligen så fel av mej att säga så här???